Adelversus

Adel versus bönder i Bohuslän efter 1658

av Stig Sjögren

Bohuslän ligger där det ligger, i gränslandet mellan Danmark, Norge och Sverige.

Sedan urminnes tider har landskapet hemsökts av större eller mindre hövdingar som velat härska över och beskatta dess innevånare.

För c:a 10 000 år sedan delades landskapet vid Uddevallasundet av smältvattnet från ett enormt jökelhav varav Vänern är en återstod. Området norr om sundet kom så småningom att kallas Ranrikesyssel och söder därom Älvsyssel.

Längst söderut i Ranrike, ligger det som sedermera kom att kallas Lane härad. Längst västerut i detta härad ligger den lilla socknen Dragsmark. Utanför denna socken ligger Skaftö som kom att tillhöra Orust och Tjörns härad som låg längst norrut i Älvsyssel.

Följande berättelser visar några bönders kamp mot adeln i dessa gränstrakter, efter det att landskapet erövrats av Sverige 1658.

Kulmen på stridigheterna i trakten kom med Roskildefreden 1658, även om Bohuslän härjades av fejder några årtionden efteråt. Försvenskningsprocessen under denna period får återverkningar även på rättsprocesserna.

Freden i Roskilde hade förhandlats fram ovanligt snabbt, på bara en vecka. Sverige hade ett ypperligt förhandlingsargument i armén som trängde fram och hotade hela Danmarks existens. De danska förhandlarna insåg att de danska delarna Skåne, Halland och Blekinge var förlorade men hoppades kunna behålla de norska Trondhjems och Bohus län. Detta lyckades inte men man fick dock in en § 9 i fredsdokumentet enligt vilken alla stånd i avträdda provinser skulle få behålla sin egendom och sin vanliga rätt, lag samt gamla privilegier och friheter, såvida de inte stred mot Sveriges ”leges fundamentales”.

Denna paragraf var upphov till decennier av konflikter innan svensk lag helt tog över 1683.

Kap.1 Striden om Lindholmen

Den 24 september 1666 vänder sig Isak Jonsson, brukare av Skaftö gård, till häradstinget för Orust och Tjörn beträffande brukarrätten till ön Lindholmen. Orsaken till att Isak vänder sig till detta häradsting är att Skaftö vid denna tid tillhör Morlanda socken på Orust.

Isak hävdar att gården Skaftö sedan urminnes tid brukat Lindholmen och årligen till Kungl. M:t och kronan eller Dragsmarks kloster erlagt en halv riksdaler.

Han uppvisar också i original den danske kungen Kristian IV:s brev av 1641 som föreskrev att Lindholmen alltid skulle ligga och brukas till gården Skaftö.

Isak hävdar också att Lindholmen är så landfast till Skaftö att vid sommartid och lågvatten är grunden bar mellan öarna.

Vidare visade Isak en kvittens på betalning av en halv riksdaler för Lindholmen år 1659 då landet kom under svensk krona och likadant intill år 1661.

Isak har blivit tillsagd av generalmajor Rutger von Ascheberg att denne donerats ett antal kronogods i Bohuslän och Viken, däribland Lindholmen.

1665 har Asheberg via sin fogde tillsatt en annan man att bo och bruka Lindholmen till förfång för gården Skaftö som mister höskörden från Lindholmen och därmed betalar för hög skatt.

Rutger von Asheberg, född i Lettland, hade utmärkt sig under trettioåriga kriget och avancerat till ryttmästare i svenska armén redan i 25-års ålder. Under Karl X Gustavs polska och danska krig var han regementschef och deltog i tåget över Stora Bält 1658. Efter freden i Roskilde lockades han att stanna i Sverige genom bl.a. en årlig pension på 500 daler silvermynt och donation av kronogods som övergick till frälse. Han köpte dessutom av olika bohuslänska adelspersoner frälsehemman och säterier i sådan omfattning att han i början av 1660-talet blev en av Bohusläns största jordägare. Bland adeln var bara Dorotea Bjelke på Morlanda och Margareta Huitfeldt på Sundsby större.

Året efter Karl X Gustavs död 1660 avdankade förmyndarregeringen Ashebergs tyska regemente i Bohuslän, medan han var utomlands. En besviken Asheberg anländer med sin familj till Bohuslän i augusti 1662 och begär ett nytt regemente och att utfå sin överstepension. Hösten 1663 fick han sig tilldelad 35 gårdar i åtta bohuslänska socknar som pension och traktamente.

Det ingick i förmyndarregeringens försvenskningspolitik att förmå svenska adelsmän

att bosätta sig i de erövrade provinserna och Asheberg kunde därför påräkna välvilligt stöd från överhetens sida i sin bohuslänska godspolitik.

Redan några veckor efter överlämnandet av Bohus fästning till Sverige 18 mars 1658 tog Karl X Gustav i Göteborg upp frågan om inkorporeringen av de erövrade landskapen med Sveriges krona i en proposition. Ett ständernas utskottsmöte behandlade frågan, men man har från de styrandes sida uppenbarligen inte önskat några detaljerade råd från utskottsmötet. Mötets beslut nöjer sig också med att i ytterst allmänna ordalag hänskjuta frågan om de nya provinsernas ställning till Kungl. Maj:ts eget allernådigaste gottfinnande.

Senare på året blossade kriget upp igen och striderna böljade fram och tillbaka i Bohuslän under 1½ år. Den 13 feb. 1660 avled Karl X Gustav i Göteborg. Fredsunderhandlingar kom igång och fred slöts i Köpenhamn 27 maj 1660 där Sveriges innehav av Bohuslän och dess innevånares rätt till egendom, privilegier och gamla lagar bekräftades.

Förmyndarregeringen uppgör ett principprogram för bl.a. Bohusläns försvenskning. Sommaren 1662 konkretiseras och detaljeras programmet i instruktioner för en tvåmannakommission bestående av riksrådet Bengt Skytte och landshövding Stake som sammanträdde med ett bohuslänskt ständermöte i Uddevalla 25 aug 1662. Regeringens förmodade hopp om att utan större motstånd få igång en kraftig försvenskningspolitik blir en besvikelse. Av ständerna fick kommissarierna, enligt Skytte, inget välkomsttal men däremot en myckenhet ”skrifter”. Ett genomgående tema i skrifterna är en begäran att bli skyddade vid norska lagen.

Kommissionen tar inte på allvar upp frågan om att införa svensk lag utan nöjer sig med att försäkra de bohuslänska ständerna att den norska lagen skulle behållas samtidigt som de framhöll att den svenska vore mycket bättre.

Till vintertinget den 3 december 1666 har Isak stämt Jöns Jonsson som sedan förra året bebor Lindholmen. Eftersom Jöns inte infinner sig döms han att böta en mark.

Isak uppläste på tinget konungens brev, ”sub dato 1666” att Lindholmen skall ligga och brukas till gården Skaftö.

Därpå lät Isak uppläsa riksdrotsens Per Brahes brev, att Jöns Jonsson skall utkastas från Lindholmen och att årets höskörd skall tillfalla Isak Jonsson.

Förutom böterna blev Jöns förelagd att rätta sig efter Kungl. M:ts brev och greve Brahes befallning.

Frågan om vart Lindholmen hör verkar nu solklar och inget annat sägs i domböckerna förrän 14 år senare vid tinget i Tegneby socken på Orust den 4 oktober 1680. (Domböcker saknas dock för åren 1674-79).

Genom en skrivelse tillkännagav Isak på Skaftö för Rätten att han skulle återkomma med sina Kungl. Brev om Lindholmen. Detta för att svara den klagande Regementskvartermästaren Petter Rundbohm.

År 1672 har Karl XI övertagit regeringen, 17 år gammal. Han blir, liksom en gång hans far, god vän med Ascheberg. 1673 besökte kungen Bohuslän och Ascheberg upphöjdes i friherrligt stånd varvid han erhöll ytterliggare gårdar och hemman. Året efter fick han kungens fullmakt att värva ett kavalleriregemente som skulle indelas i Bohuslän under namnet Riksänkedrottningens livregemente till häst.

1677 avancerar Rutger von Ascheberg till fältmarskalk för hela den svenska hären och samma år utnämns han till guvernör över Bohuslän och den 4 september 1680 generalguvernör över Skåne, Halland, Göteborg och Bohuslän.

År 1681 den 12 april återkommer häradsrätten till frågan om Lindholmen.

”Regementskvartermästaren Ärevördige och Manhaftige Hr Petter Rundbohm” hade instämt ”Isak på Skaftö” angående Lindholmen. Om den skulle lyda under gården Hultås i Sunnervikens fögderi och Dragsmarks socken och är Regementskvartermästaren tillslagen eller under Frälsegården Skaftö i Orust fögderi och Morlanda socken.

Rundbohm överlämnade en ”Supplique” (ödmjuk begäran) från Asheberg där ”Hans Höga Excellence” remitterat tvistefrågan till Häradsrätten.

Som skäl för att Lindholmen skall ligga under Hultås anför Rundbohm sammanfattningsvis:

¤ Christian IV brev daterat 6 augusti 1613. Där kungen skänkt Hultås till Anthoni

Ottesson och Lindholmen att bruka och nyttja i sin livstid.

¤ Ett brev daterat 10 januari 1681 som häradsskrivaren Dregers underskrivit

där det bevittnas att den omtvistade holmen legat i Dragsmarks socken i

Sunnervikens fögderi och räntat ½ rdr men sedan avkortats från detta fögderi

medan den är belägen under Orust fögderi och där erlägger räntan.

¤ Ett tredje brev daterat 14 januari 1681 av länskamreren Anders Holst som sökt i

Dansk eller Norsk Jordebok och funnit att Lindholmen alltid legat i Dragsmark och

Räntat ½ rdr.

Häremot svarade Isak på Skaftö i sammanfattning:

¤ Mellan Hultås och Lindholmen är det djupt medan Lindholmen är fäst till Skaftö så

så att det är torrlagt mellan Skaftö och Lindholmen vid mycket utsjö.

¤ Kung Christian IV brev av den 17 maj 1641.

¤ Kungl. brevet av 27 okt. 1666 undertecknat av Hennes majestät Änkedrottningen

och regeringen. I brevet uttrycks missnöje över att Hans Excellens Ashenberg gör

anspråk på Lindholmen. Den svenska kungamakten konserverar den rättighet som

Christian IV gett Isak Jonsson.

Rundbohm hänvisar nu till Kungl. Plakaten 1673 och 1677 angående hemmans fördelande och förminskande. Han säger också att mellan Skaftö och Lindholmen kan man ro med en liten båt.

Isak protesterade och hänvisade till att ingen Rätt kunde ompröva de kungliga breven.

Rundbohm tar nu till Ashenbergs order att denna sak remitteras till Häradstinget med befallning att äntligen utslag och dom meddelas.

Domslut:

Rätten finner att Lindholmen skattar för sig självt särskilt.

Så framt Regementskvartermästaren eller Hultås åboer till nästa Ting framvisar urminnes hävd att Lindholmen legat under Hultås, d.v.s. före 1613 då det första Kungl. Brevet är utgivet, då skall Lindholmen ligga under Hultås, men om man inte kan visa detta, så behåller Skaftös inbyggare Lindholmen. Tills vidare brukar Isak Lindholmen och skattar därför.

Utdrag ur 1804 års sjökort. Lindholmen mitt i bild,
Skaftö nertill, Hultås med Oxevik till höger.

Isak Jonssons påstående att det ibland är torrlagt mellan Skaftö och Lindholmen verkar något överdriven. Fig. 1 visar 1804 års sjökort med Lindholmen mitt i bild, Hultås öster om (till höger) och Skaftö söder om (nedanför) Lindholmen. Man kan se att den stora farleden går mellan Lindholmen och Hultås och ut i Gullmarn via ”Västra gapet”. Det finns dock en mindre farled angiven mellan Skaftö och Lindholmen, ”Tjuvsund”. Med tanke på landhöjningen borde leden varit än mer användbar under 1600-talet. Idag är leden knappast tillgänglig ens för roddbåtar, förutom vid högvatten, och är heller inte markerad som farled på dagens sjökort.

"Tjuvsundshôrt" sett från norr. Tjuvsundssten mitt
i bild. Skaftö till höger och i bakgrund. Lindholmen

i förgrunden till vänster.

(”Tjuvsundsbokta” grundar upp före ”Tjuvsundshôrt” och även om djupet här är större så tillåter bredden endast framkomst för småbåtar. Enligt sägnen har Tjuvsund fått sitt namn av att en tjuv hade varit på Lindholmen och stulit men upptäcktes och jagades över Lindholmen och hoppade från ”Tjuvsundssten” till Skaftösidan med ett enda hopp.) Helt klart är att Isak har rätt i att den stora leden går mellan Lindholmen och Hultås, där är fortfarande så djupt och brett att alla båtar från Koljöfjorden som tar sig genom Nordströmmarna också tar sig ut till Gullmarn via ”Västra gapet.”

Den 25 oktober 1681 är Isak på Skaftö åter inför Tingsrätten men inte p.g.a. Lindholmen utan han inlade en Supplique om benådning och befrielse från 1679 års skatt. Han har blivit plundrad av fienden under krigstiden.

Befallningsman Anders Larsson betygar att Isak är utarmad och skatten efterskänkes.

Under Gyldenlövefejden 1675-1679 böljade strider fram och tillbaka genom Bohuslän vilket hade en förödande inverkan på länet och dess befolkning. Efter kriget föreslog Asheberg flera gånger kung Karl XI åtgärder för att hjälpa undersåtarna i Bohuslän och Dal. I samband med kungens förmälning med den danska prinsessan Ulrika Eleonora i Halmstad 1680 svarar Karl XI Ascheberg:

”Kungl. Maj:t behjärtar nogsamt den stora gravation Bohuslän i förflutne krig både utav fienden så väl som av Kungl. Maj:ts eget krigsfolk jämväl i annor måtto genom stora kontributioners erläggande lidit och utstått hava, varav landet mera än till halvdelen skall vara ruinerat…”. Värt att notera är att kustbandet tycks ha lidit lika mycket av den dansk-norska flottans verksamhet som inlandet av de stridande arméerna.

Troheten mot Sverige i de i Roskilde erövrade provinserna hade utsatts för stora prov under kriget och enligt svensk uppfattning svek man ofta. Karl XI ansåg att förmyndarregeringens taktik med lämpor visat sig ineffektiv. En resolut och kompromisslös försvenskningspolitik måste till.

Den 14 maj 1682 håller Orust och Tjörns häradsrätt ett extra ordinarie ting på order av landshövdingen Lybecker för att undersöka tvisten om Lindholmen.

Regementskvartermästare Rundbohm presenterar vittnen som bevis för att Lindholmen legat under Hultås sedan urminnes tider:

En högåldrig man om 100 år barnfödd på Hultås mark i Oxevik som vittnade att när han var 15 år under den danska fejden 1611, då bodde Nils Skrivare på Hultås gård och brukade samtidigt Lindholmen under Norra Hultås.

Därnäst vittnade en gammal hustru Kerstin Nilsdotter i Hultås att Nils Skrivare som bodde på Norra Hultås hade låtit hennes far Nils Andersson bruka en äng på Lindholmen intill Tjuvsund. Hon kunde inget mer minnas än att hennes föräldrar sagt att Lindholmen alltid hört till Norra Hultås och årligen betalat 3 d S:mt till Dragsmarks kloster tills Olof Bratt fick det under Skaftön.

Ett tredje vittne var Rasmus barnfödd på Hultås som sa att när sillfiskarna lämnat Lindholmen brukade Nils Skrivare holmen till sin död, sedan fick Antonius Otteson på Hultås Lindholmen och när han drog därifrån tog Nils Hammar som var Kloster Herre och lade Lindholmen under sig.

Anders Olofsson vittnade att hans svärfar Olof Bratt har infrälsat Lindholmen av Nils Hammar för 100 d S:mt. Efter Nils Hammar kom Tomas Dyre som Kloster Herre och ville ha Lindholmen från Skaftö men fick inte. Åke Erlandsson svärson till Olof Bratt vittnar att detta är sanning. Björn Bratt, bror till Olof vittnar likaledes och har hört att i gamla dagar har Lindholmen legat under Hultås men aldrig under Skaftö förrän hans bror fick det.

Reer i Berg vittnade att han inte vet annat än att Nils Skrivare på Hultås haft Lindholmen, samma vittnade Ingelbrekt i Grönskhult, som varit gift med Olof Bratts dotter, och såvitt han vet har hans svärfar inlöst Lindholmen av Nils Hammar.

Tore Nilsson i Hultås sa att hans far Nils Påskesson hade Nils Skrivares dotter på Hultås och då hade Lindholmen till Hultås och Antonius Otteson efter honom och sedan hade Nils Hammar holmen och därefter kom Lindholmen med Olof Bratt under Skaftö. Likadant vittnade Tores bror Lagrättsman Anders i Torseröd.

Härmed anser sig Rundbohm ha bevisat att Lindholmen sedan urminnes tid har legat under Hultås enligt Rättens utslag d 12 april 1681 och begär dom.

Häremot svarar Isak på Skaftö i 11 punkter:

1) Kungl. Maj:ts brev av 27 oktober 1666 att Lindholmen alltid skall ligga under

Skaftö gård och att detta grundar sig på danske kungen Christian IV brev.

Enligt fredspakten skall undersåtarna åtnjuta det den danske kungen givit.

2) Beträffande härkomsten till Lindholmen från tiden Nils Hammar var Länsherre

över Dragsmarks Kloster Län så brukades Lindholmen under klostret. Samtidigt

hade den danske trumpetaren Erhart Storke fått Skaftö gård i skuldbetalning av

Frans Pockell i Uddevalla. Storke erbjöd Björn Mårtensson i Anfasteröd att köpa

gården. Denne accepterade förutsatt korrekta fångeshandlingar.

Trumpetaren reste till Bohus och lät rannsaka ”Röde Bog”, utgiven under

munktiden, om Klostergårdens härkomst och fann att på den tiden gamle

Rosenkrans ägde Skaftö, ägde han också Lindholmen, och tog skatt av

Strandsittarna som bodde på Lindholmen.

Med denna rannsakning drog trumpetaren till Christian IV och fick det Kungl.

brevet.

(Björn Mårtensson var rik länsman och svärfar till Isak. Skaftö övergick från Björn till Isak enligt köpebrev daterat Bohus 1673).

3) Isak hävdar att Lindholmen ligger näst intill Skaftö och att de är förenade vid

lågvatten.

4) Kungl. Maj:ts beslut på senaste riksdagen att jorden skulle brukas och besittas av

dem som kommer därifrån. Oavsett om det anslagits till militären att bo på

skulle det reduceras tillbaka till dem som är komna därifrån.

(Med detta torde Isak mena 1680 års riksdag som bl.a. beslutade att alla

Kungsgårdar skulle återgå till kronan).

5) Det Kungl. Donationsbrev som Rundbohm hänvisar tillbakavisas, för om

donationen stadgar att Lindholmen skall tillhöra Hultås på livstid, hur kan man

då påstå att evinnerligen tillhört Hultås.

6) Isak påpekar att han är inkorporerad som andra svenskar att få njuta Sveriges lag

och åberopar 26 kapitlet i Byggningabalken.

7) Vid ebb kan man vada mellan Skaftö och Lindholmen men skepp och skutor kan

alltid gå mellan Hultås och Lindholmen.

8) Holmen har över 30 år varit under Skaftö och säger att ingen må hävd kvälja.

Actoren svarade att på Kungens jord faller ingen hävd.

9) Förmenar Isak Häradsrätten att uppta en sak som Höga Överheten avgjort.

10) De vittnen Rundbohm samlat anser Isak vara gamla folk som gått i barndom och

hans ovänner och kan inget tillföra saken.

11) Skulle någon dom falla på så lösa grunder nödgas Isak söka Kungens beskydd.

Rätten skriver att då det finns såväl svenska som danska Kungl. Brev om Lindholmen understår sig inte denna Häradsrätt att definitivt avdöma i tillit på vittnen mot sådana mäktiga Potentaters och Kungars utgivna brev och konfirmationer. Hemställes till Kungens behag vem Kungl. Maj:t den omstridda holmen vill förunna.

Som landshövding i Bohuslän hade Aschebergs gamle vapenbroder Georg Henrik Lybecker utnämnts. I viktigare ärenden var han underställd generalguvernören Ascheberg.

Ett sådant viktigt ärende var hur man skulle genomföra försvenskningen av de erövrade landskapen. Sommaren 1681 fick Lybecker prästerna i Bohuslän att skriva på en försäkran att anta ”svenska seder”. Länets adel var splittrad och svag så detta stånd lät han helt enkelt vara. Den 5 augusti skrev Lybecker från Kungälv: ”Städerna hava antagit svenska lagen…”. Återstod alltså allmogen som under kriget visat sig mycket opålitlig och många bohusläningar hade övergått till fienden. På Aschebergs förslag hade kungen utfärdat ett amnestibrev för dessa överlöpare.

Lybecker gick mycket listigt tillväga och mötte allmogen häradsvis på de s.k. revisionstingen. Han inledde kampanjen i norr under hösten och hade innan året var slut fått hela Bohusläns allmoge att ansluta sig till en ansökan hos kungen om definitiv inkorporering i Sverige. Ascheberg hade tidigare prövat tillvägagångssättet i Skåne och det är troligen han som är upphovsman till den listiga manövern.

Uppenbarligen har inte själva ansökan författats av allmogen, till sin språkliga form är den mycket svårtillgänglig. Allmogen fick dock snart i praktiken erfara att ord som ”inkorporering” inte bara innebar svensk medborgarrätt utan också en mängd pålagor som skatter och tullar, utskrivningar och inkvarteringar, indelningsverket med både ryttare, dragoner och båtsmän samt många andra pålagor och extra onera jämte inskränkningar i näringsfriheten. Detta var verkligen inte några välgärningar från de nya makthavarnas sida. Däremot fick Lybecker mottaga ett par mycket uppskattande brev från kungen.

I själva verket var emellertid hela detta spel en skenmanöver inför Danmark-Norge. I praktiken var sedan flera månader svensk lag och rätt införd vid domstolarna i Bohuslän, men nu infördes den officiellt fr.o.m 1682.

Sommaren 1682 fick landshövdingen order av kungen, att uppgöra ett förslag till ny indelning i länet för regementena.

Ascheberg mottog beslutet om ny indelning utan större entusiasm. Han var nu den störste godsägaren i Bohuslän, och en indelning i länet verkställd efter de nya principerna skulle otvivelaktigt betyda, att en stor del av de hemman han fått i pant av kronan skulle tillgripas och anslås till indelningsverket. Redan hade Lybecker begärt, att vissa av Aschebergs gårdar skulle få disponeras av regementet under de svåra övergångsåren och hans ansökan var endast en ringa början.

1682 den 22 aug. sammanträder tingsrätten förordnad av Landshövdingen att döma i frågan om Lindholmen.

Rundbohm begär dels att Rätten skall avkunna definitiv dom dels att Isak Jonsson skall straffas för att ha bortsålt 1682 års höskörd på Lindholmen.

Isak lägger fram en skrift i 14 punkter som i stort följer hans tidigare argumentation.

Rätten beslutar till Rundbohms fördel.

Lindholmen skall höra till Norra Hultås.

För sålt hö från Lindholmen får Isak böta 40 d Smt till treskiftes och mister höt.

En öppning lämnar Rätten för Isak i domen, där står:

…intill dess Isak Jonsson bevisar att Lindholmen är första dagen given från Rätta Jord Egen: den som äkta Skaftö gård och lade den under Dragsmarks Kloster…

Noterbart är att Isaks hänvisning till att; vi alla Gud vare lov är inkorporerade svenskar och får njuta Sveriges lag och rätt, inte är till hans hjälp.

1686 den 11, 12, 13 okt. har Isak Jonsson instämt Petter Rundbohm för Tinget betr. Lindholmen. Petter svarade att Herr Excellence Gen. Guvernören beslutat att Regements Auditeuren skulle föra talan i saken.

Auditeuren är regementets juridiskt sakkunnige även kallad fältdomare.

1687 den 25 feb. hölls ordinarie ting med Orust och Tjörns häradsrätt.

Isak har återigen instämt Petter betr. Lindholmen. Denna gång efter att ha överklagat till Lagmansrätten i Uddevalla vilken återsänt ärendet till häradsrätten för ny handläggning.

Petter menar att Rätten är fel forum.

Varemot Isak hävdade att Orust häradsting meddelat beslut utan slutgiltigt avgörande

att Lindholmen skulle ligga under Norra Hultås tills Isak bevisar att Skaftö gård är rätta jordägaren, vilket han nu tänker bevisa.

Domslutet blir att Häradsrätten är rätt instans varefter Regementskvartermästaren sig rätta bör.

Lagmansrätten är en landtdomstol mellan häradsrätt och hovrätt, som endast tar upp tvistemål som överklagas från häradsrätten.

1687 den 13 juni stäms ännu en gång Petter inför tinget av Isak betr. Lindholmen.

Isak begär att Petter avlägger ed.

Petter säger att han inte svarar i sakfrågan utan det tillkommer Regements Auditeuren emedan Hultås är ett militär hemman. Vidare anser han det vara för sent att begära ed när saken varit uppe i både Härads- och Lagmansting.

Målet uppskjutes till nästa ting.

1688 den 14 feb. stämmer Isak Regements Auditeuren Johan Grönwaldh betr. Lindholmen.

Isak presenterar en kopia från Akershus Läns Stol vidimerad av Jens Carstensson vari sägs att Gunell Rosenkrantz 1495 givit till Dragsmarks kloster 3 d av en ö kallad Lindholmen som ligger under Skaftö gård.

Grönvaldh svarade att:

1) I Akershus Läns Stol bör inte sådana dokument finnas eftersom de skulle

överlämnats av danska kronan vid länets avträdande.

2) Holmen är krono och i Röda boken står under Crone Litull.

3) Vidimeraren är obekant.

Domslutet blir att dokumentet är ogiltigt som bevis att Lindholmen varit given från Skaftö gård.

Därmed slutar processen om Lindholmen som kom att tillhöra Hultås under 1700- och 1800-talen. Ön tillhörde slutgiltigt Dragsmarks socken och Lane härad. Vid kommunsammanslagningen 1971 inlemmades Dragsmark i Uddevalla kommun och Lindholmen blev därmed Uddevallas västra utpost. Skaftö kom samtidigt att höra till Lysekils kommun. Både Uddevalla och Lysekils kommuner ingår numera i Uddevalla Tingsrätts domsaga.

(På 1890-talet anlades en guanofabrik på Lindholmen som när sillen tröt ombildades till Gullmarns lim- och benmjölsfabrik. Denna kom obestånd och övertogs av Örebro Enskilda Bank 1908. Till fabriken hörde 22,5 ha av norra delen av Lindholmen. Fastigheten såldes av banken till Ivar Muntzing och direktören Albert Carlander 1909 och året efter sålde dessa till Fil. Doktor Gustaf Ekman från Göteborg som var mycket rik, kallades ”Guldkula”. Han betalade 24 000 kronor för de 22,5 hektaren jämte alla å tomten befintliga byggnader med undantag av en torplägenhet som ägdes av Pontus Johansson. 1914 köpte Gustaf Ekman resten av Lindholmen för 3 100 kronor av Kungl. Majt och Kronan att äga och besitta som allmänt frälse.

Gustaf Ekman hade därefter hela ön som sommarö. Jordbruket arrenderades ut och siste arrendatorn flyttade från ön i mitten av 1960-talet.

Numera är ingen strid om höskörden. Ett antal av Sven Alanders får skeppas varje år till ön från Oxevik för att begränsa igenväxningen.

Ättlingar till Gustaf Ekman, utgör en vittförgrenad släkt, som fortfarande har ön som sommarö.)

Gullmarns lim- och benmjölsfabrik, troligen runt
år 1900. (Fotolån av Lennart Lundqvist).

Skall Isak Jonsson betraktas som en rättshaverist eller som en stolt bonde som stod på sin rätt?

Isak var född i Marstrand 1635 och hade där tilläggsnamnet Jute. Tilläggsnamnet Jute skulle kunna tyda på ett släktskap med andra i Marstrand med samma tilläggsnamn och/eller med härkomst från Jylland.

Isak gifter sig med Karin Björnsdotter som är född i Ljung (O) 1625. Karin har varit gift tidigare och har två barn därifrån. Hon är dotter till den rike länsmannen på Anfasteröd i Ljung, Björn Mårtensson, som äger Skaftö gård när rättsprocessen börjar år 1666. Uppenbarligen är Isak brukare av gården vid detta tillfälle. Han köper gården av svärfadern 1673.

Det som talar för Isak som rättshaverist är hans många framträdande i tingsrätten även om andra tvister än Lindholmen. Kanske har hans intresse för rättstvisterna varit till men för gårdens skötsel och han dör fattig bara två år efter det definitiva utslaget om Lindholmen.

Ändå måste man känna för Isak i hans kamp mot överheten. Han hade från början starkt stöd från både dansk och svensk kunglighet, men allteftersom försvenskningen tilltar i länet så viker stödet och de nya makthavarna vinner mark.

Vem är då Isaks verklige motståndare?

1666 är Rutger von Ascheberg den som Isak begär tingets stöd mot.

1681 inträder manhaftige Petter Rundblohm på scenen. Han har då blivit regementskvartermästare. Är han Aschebergs torped eller uppträder han för egen räkning eftersom kvartermästarens indelning var Norra och Södra Hultås? Eller företräder han rentav Hultås åboer?

Ingen åbo figurerar i tinget bortsett från att Henrik Anderssons svärson Tore Nilsson vittnar 1682 (Tore övertar Södra Hultås efter svärfadern, mer om det i ett kommande kapitel), så det verkar osannolikt att åboerna drivit frågan.

Troligast förefaller att Ascheberg bevakat sina intressen via sin landshövding och sina officerare. Han lyckades också tillvarata mycket av sina intressen beträffande de egna godsen trots de kungliga reduktionsbestämmelserna. Det var först vid Aschebergs död 1693 som Karl XI upphävde alla de byten, som under årens lopp ägt rum mellan Asheberg och kronan.

Att detta och kommande kapitel innehåller brister är författaren alltför väl medveten om. Ibland har andrahandskällor använts och dubbelkontroll har inte alltid gjorts. Härför anhålles om eftergift. Rättelser och synpunkter från läsaren välkomnas.

Källförteckning

Orust och Tjörns dombok.

Kyrkoarkiv från Dragsmark och Morlanda.

Mantalslängder från Dragsmark.

Generalmönstringsrullor för Bohusläns regemente.

Sunnervikens häradsrätts lagfartsböcker.

Bohusläns Historia. Erik Lönnroth.

Kungl. Bohusläns Regemente och dess hembygd. H.E. Uddgren.

Kungl. Bohusläns Regemente 1661-1920. W. Zetterberg och H.E. Uddgren.

Ranrike, Älvsyssel. Wikipedia.

Rutger von Ascheberg. Wikipedia.

Bohusläns märkligare gårdar. Carl A. Tiselius.

Skaftö Årsskrift 1985. Vikar och stränder. Bernt Säfström.

Skaftöskriften 15 (1997). Skaftö gård.

Sveriges öar. Anders Källgård.

Då Bohusläns allmoge ville bli svenskar (1681). Olof Brattö.

De 25 guanofabrikerna och striden om Grötö. Knuth Hansson. Vikarvet år 1978-79.