Koleran i Fiskebäckskil 1834

Sensommaren år 1834 slog koleran till med full kraft i Fiskebäckskil. På mindre än en månad dör ca 11 procent av befolkningen, däribland två av mina anfäder lämnande fyra föräldralösa barn, den äldste 9 år gammal. Hur klarar sig dessa och andra drabbade barn? Hur reagerar myndigheter, samhälle och medmänniskor före, under och efter en sådan katastrof?

Kolerans ursprung och spridning

En dödlig magsjukdom, kolera, hade länge funnits i Hindustan när den år 1817 första gången började sprida sig över världen. Sjukdomen svepte fram i fem mäktiga pandemier. Till      Europa kom den första gången åren 1826-37, då den genom Persien nådde Kaspiska havet och sjöledes spred sig till Astrakan. Sammantaget dödade Cholera asiatica eller ”asiatisk kolera” minst 100 miljoner människor. Mellan 1834 och 1874 rapporterades11 epidemier med kolera i Sverige och totalt dog under dessa c:a 37 000 personer, varav vid den första över 12 000.

Förberedelser

Vad gjorde då de svenska myndigheterna för att motverka kolerasmittan? Koleravaccinet var ännu inte tillgängligt, det skulle dröja till 1884 innan R. Koch upptäckte koleravibrionen.

Läkare sändes till Ryssland för att på plats studera kolerans effekter och detta ledde till att nya sjukhus byggdes och gamla rustades. Särskilda begravningsplatser anlades, de sedermera så beryktade kolerakyrkogårdarna. År 1831 utvidgades socknarnas och städernas hälsovårdande skyldigheter genom inrättandet av sundhetsnämnder. I dessa skulle minst fem ledamöter finnas, vilka skulle orientera sig om hälsotillståndet i församlingen, informera om sjukvård, biträda vid begravningar och ha jourtjänst om  koleran bröt ut.

Vidare hade man närmare 500 års erfarenhet av pestepidemier. Vid dessa hade karantänen varit en primär skyddsåtgärd, det gällde att hålla smittan utanför landets gränser. Karantänsstationer upprättades, framförallt i Stockholms skärgård. Skulle koleran ändå bryta ut planerade man att spärra av smittade orter, ja tom infekterade hus, på samma sätt som man gjort under pesten.

Karantänsbestämmelserna tycktes ha god verkan! Länderna runt om oss drabbades, först Ryssland sedan Polen, Tyskland, England, Skottland, Irland, Frankrike, Finland och Norge, men Sverige klarade sig. I februari 1834 förklarades Norge kolerafritt. De svenska myndigheterna lättade på karantänstvånget och kung Karl XIV Johan påbjöd i mars tacksägelsegudstjänst i landets kyrkor, ”i anledning af Rikets förskonande från Farsoten Cholera”.

Utbrott i Sverige

Söndagen den 30 juli dog sjömannen Anders Rydberg i Göteborg, 52 år gammal. Sjukdomsförloppet var snabbt, illamående, kräkningar, diarré, kramper, blåtonat ansikte och döden samma dag. Hustrun, Anna Persdotter, dör med samma symptom dagen efter liksom den åttaåriga fosterdottern. Symptomen och dödsfallen rapporteras till sundhetsnämnden.

Hur reagerar myndigheterna inför den uppkomna situationen? Jo, som ofta är man alltför passiv, människor skall inte oroas i onödan. Det rör sig nog om en inhemsk koleravariant, cholera nostra, ”vår kolera”, även kallad puken vars illavarslande utbredning skyldes den ovanligt varma sommaren. ”Sommarsjukan” blir allt värre och lördagen den femte augusti skriver Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Choleran, hvilken nu väl får erkännas vara werkliga benämningen på den sjukdom, som härstädes grasserar, är i förskräckligt tilltagande. Synnerligast härjar den med otyglad fart i Majorna, der det betydligaste antalet dö”.

Under de sex dagar som förflöt mellan de första koleradödsfallen och det officiella kungörandet om sjukdomen hann givetvis många komma till och lämna Göteborg. Den andre augusti, exempelvis, lämnade det Torsslowska resande teatersällskapet Göteborg. I Jönköping insjuknade en av skådespelarna, premiäraktören Anders Collberg, med kolerasymptom. Han dog dagen därpå och lades före jordfästningen, en kort tid, på ”lit de parade”. Många passade på att få beskåda ”ett bättre lik”, en kvinna lär tom ha klippt en hårlock från den döde.

Jönköping kom att bli den ort i landet som drabbades allra hårdast i denna koleraepidemi, nästan 17 procent av invånarna dog. Värst angreps Båtmansbacken en fattig, tätbebyggd stadsdel belägen låglänt mot Vättern.

Utbrott i Fiskebäckskil

Den 22 augusti inträffar det första dödsfallet ”af Cholera Morbus” i Fiskebäckskil. Det är änkan Malena Svensdotter som dör 78½ år gammal. Fram tom 16 september dör 78 människor i samma epidemi i Fiskebäckskil, dvs. ca 11 procent av befolkningen dör på mindre än fyra veckor. Som jämförelse dog i Morlanda moderförsamling 37 personer under augusti-september 1834 eller drygt 1 procent. Som i Göteborg och Jönköping är det även i Morlanda pastorat de mest tätbefolkade platserna som råkar värst ut. Prosten Magnus Beckeman skriver i en anmärkning till de statistiska tabellerna:

”Cholera Morbus har under Augusti och September månader härjat inom detta Pastorat, synnerligast å fiskelägren.”

Bland dödsfallen i Fiskebäckskil var mina anfäder, hustrun Helena Svensdotter som dör den andre september och hennes man, förre sjöartilleristen Erik Andersson som dör den sjätte september. De efterlämnar Simon 9, Anna Sophia Charlotta 7, Johan August 5 och Inger Greta 1½ år gamla. Familjen har bott i hus nr 151 i nuvarande kv. Näbbgäddan (detta hus är numera rivet). Dessa barn är långtifrån ensamma om att råka illa ut.

 I ett utkast till skrivelse ”Till Kungl. Majts höga befallningshavande över Göteborgs och Bohuslän” skriver kyrkoherde Beckeman:

”Genom Kolera-farsoten har inom detta pastorat 161 underåriga barn, antingen helt och hållet eller till en del förlorat föräldravården. Bland dessa kunna de å förteckningen no 1 upptagna anses vara åtminstone för den närmaste framtiden nödtorftligen bärgade.” Denna förteckning no 1 upptar ett hundratal barn.

 ”Men oaktat allt bemödande har det beklagligt ännu inte lyckats att åt de å förteckningen no 2 uppförda barnen kunna bereda säker utsikt till nödig försörjning och vård”, skriver kyrkoherden och fortsätter längre fram ”De kapellförsamlingar vilka dessa beklagansvärda tillhöra … nästan endast bestå av fiskare vilka med högst få undantag äro stadda i så torftiga omständigheter, att de ej sällan sakna det nödvändiga för egen bärgning… Det åligger visserligen varje församling att själv vårda och underhålla sina fattiga, men utöver det möjliga kan dock ingen förbindelse göra sig gällande.”  Längre ner skriver Beckeman: ”Med blödande hjärta måste jag alltså förklara, att jag inte ser någon möjlighet att på vanlig väg förskaffa dessa arma barnen nödig försörjning och uppfostran, utan bliver det olycksaliga alla ädlare förmögenheter förstörande, tiggeriet troligen deras oundvikliga lott, så framt icke församlingarna vanmäktiga ansträngningar desto kraftigare understödjas.”

Av dokumenten att döma är kyrkoherde Beckeman centralgestalten i ansträngningarna att hjälpa de utsatta barnen. Hans vädjande klingar inte ohörda, tidningarna, även rikspressen, tar upp det ömmande läget. Medel flyter in från när och fjärran till en summa av drygt 1 226 riksdaler Banco varav Kungl. Majt. bistår med 300. Det finns också utförliga förteckningar över vart medlen tar vägen. T.ex. har sundhetsnämnden i Fiskebäckskil mottagit 42 rdr 24 sk ”till sjukvård åt efternämnde utfattige Cholera-sjuke härstädes”. Nämnden räknar noggrant upp vilka som fått medel, och undertecknar Fiskebäckskil den 9 mars 1835 Anders Bengtsson, Christen Norell, Sven A Berg och Johannes Svensson för ”Sundhets nämnd härstädes”.

I förteckningen no 1 finns under rubriken Fiskebäckskil 28 barn, däribland de fyra ovannämnda. De har initialt omhändertagits av sin morbror Anders Svensson och hans hustru Margareta Berntsdotter vilka, enl. en förteckning av den 19 oktober 1834, härför får 30 riksdaler riksgälds.

I förteckningen står för den äldste, Simon, som nu hunnit bli 10 år, ”tjänar”. Varför han ensam bland ett hundratal barn anses kunna gå ut i tjänst framgår inte. Flera av de övriga på listan är mellan 10 och 14 år, men där står alltid någon som försörjare. Före myndighetsåldern flyttar han till Orust där han senare gifter sig och får 3 barn som når vuxen ålder.

För de andra tre syskonen står att de är ”uttingade till fosterföräldrar”.

Anna Sophia Charlotta hamnar hos skomakaren Olaus Sohlberg och hans hustru Cajsa Broström, som bor i hus nr 31 i kv. Stenbiten, numera benämnt Fornstugan. ”Lotta” tycks ha fått en god uppfostran, åtminstone noteras hon ha god kunskap i innan- och utantilläsning. Även Anna flyttar så småningom till Orust där hon gifter sig och får åtminstone 4 barn som  når vuxen ålder.

Johan August uttingas till Andreas Larsson i Skaftö. Huruvida han någonsin flyttar dit är osäkert. Senare dyker han åter upp hos morbrodern Anders som bor i hus nr 59 i kv. Håkäringen. ”August” står nu som sjöman och det gör han till 1871 då han utföres efter 16-årig bortavaro i utrikes sjöfart. Hans vidare öde är okänt.

Inger Greta hamnar hos Olof Olsson och hans hustru Anna Nilsdotter i hus 114 i kv. Skäddan. Hon gifter sig med en fiskare i samhället år 1857 och de slår sig ner i hus 79 i kv. Slätvaren. Tillsammans får de många barn varav i vart fall 6 når vuxen ålder.

Konklusioner

Karantänen var troligen en verksam metod att hålla koleran utanför Sverige, så länge alla var alerta. Man skall dock komma ihåg att karantänstvånget var impopulärt och för många obegripligt. Handeln försvårades givetvis av att fartyg stoppades och sattes i karantän. Likaså att fri import förbjöds för vissa varor. Det krävdes patrullerande örlogsfartyg för att upprätthålla disciplinen.

När vaksamheten, för tidigt, släpps och sjukdomen börjar uppträda är självklart de första dygnens aktioner av vital betydelse för smittspridningen. Tyvärr håller inte de beslutande myndigheterna måttet utan sjukdomen tillåts härja fritt.

På det lokala planet, Fiskebäckskil, har säkerligen trångboddheten förvärrat sjukdomens utbredning och dödlighet. Emellertid tycks sundhetsnämnd, släkt och grannar ha ställt upp i stor utsträckning. Begravningarna har verkställts snabbt och många tycks ha sluppit kolerakyrkogården Åse. De från Fiskebäckskil och Östersidan skall ha begravits på Fiskebäckskils kyrkogård, där det fortfarande finns kvar järnkors från tiden.

På individplanet har jag bara följt en familj i detalj, låt vara den största barnaskaran som blev helt föräldralösa i Fiskebäckskil. Några generella slutsatser kan alltså inte dras, men dessa barn verkar ha klarat sig förhållandevis bra. Självklart är mina kunskaper om personerna ifråga begränsade, men en del av deras barnbarn har jag träffat och dessa var glada, starka livsdugliga människor. Kanske var de präglade av den anda kolerafarsoten och dess följder framkallade. En anda som man kan ana i följande avslutning på ett dokument över ”Antalet på de af Cholera sjukdomen aflidne personer i Fiskebäckskile”:

”Ack Milde Jesu Du, som Gått för oss i Döden,
  Gjör förbön till Din Fader Nu, att lindra oss för nöden,
  Så wilje vi med frögd, upp i Ditt Tempel gå,
  Der Du ett Tacksamt Låf, Skall af oss alla få.”

Faktaruta

Kolera orsakas av bakterien Vibrio cholerae, varav det finns flera typer. Människan är i praktiken enda värddjur för bakterien.

Den kritiska infektionsrisken är hög, d.v.s. det krävs en stor smittdos för att sjukdom skall uppstå. Vid epidemier finns det därför många symptomfria bärare. Undernärda människor och personer med låg halt av saltsyra i magsäcken smittas lättare. Bakterierna utsöndras med avföringen, och smittspridning sker via vatten som förorenats med avloppsvatten. Smittspridning har också förekommit från dåligt kokta skaldjur och fisk.

Inkubationstiden är vanligtvis 2-3 dygn men kan variera från några timmar till 5 dygn.

Symtomen börjar med akuta mag- och tarmsymtom med riklig, vattnig avföring (kan uppgå till mer än 24 liter på ett dygn), vanligtvis dock inte kräkningar. Sedan följer snabb uttorkning som kan följas av cirkulationskollaps. Fall med mindre uttalad diarré är vanlig, speciellt hos barn. Allvarliga, obehandlade fall kan dö redan inom några timmar.

Källförteckning

Kyrkoarkiv från Morlanda (O)
Kyrkoarkiv från Fiskebäckskil (O)
Smittskyddsinstitutet
Lilla Uppslagsboken. Förlagshuset Norden AB
Skräckens tid. Farsoternas kulturhistoria. Berndt Tallerud
Fiskebäckskil och dess bebyggelse. Skaftö Hembygdsförening, 1990
Gastrolab Home Page
1834 Kolerans offer. Bo Lindqvist, John Lundve

Bildtexter:

1. Fiskebäckskils kyrkogård med bl.a. järnkors från koleraepidemin 1834.
    Foto från vårvintern 2005.
2. Fornstugan, belägen vid fornstigen i Fiskebäckskil, vårdas numera av föreningen Sjöstjärnan.
    Stugan är från 1700-talet, möjligen från slutet av 1600-talet, och ligger kvar på sin ursprungsplats i det som numera kallas kvarteret Stenbiten     med nr 31. I detta hus bodde Anna Sophia Eriksdotter (Lotta) som fosterdotter hos skomakaren Olaus Sohlberg och hans hustru Cajsa   Broström.
    Foto från vårvintern 2005.
3. Fiskebäckskil sett från Klubban midsommar 2005.

Text och foto Stig Sjögren.